Kemikalie-Copycat

Jag funderar ofta på om jag är överdriven i det jag skriver om här på min blogg, men lika ofta slår det mig att nej, jag skriver ju bara om sådant som jag upplever som skevt. Saken handlar inte om någon rädsla för kemikalier utan snarare handlar det om att jag som konsument känner mig lurad på konfekten när jag väljer produkter från butikens ekohylla.

Det är min nyfikenhet och kanske också till viss del en ganska stor portion irritation, som under årens lopp har drivit mig att gräva djupare inom detta område. Med tiden har jag som många andra  observerat industrins utveckling vad gäller hållbara och gröna kemikalier (som självklart är bra). Men jag har i detta även uppmärksammat hur dessa har accepterats av exempelvis Ecocert, Natrue och Cosmos trots att de produceras av en storindustri som har mycket annat i bagaget.

I och med detta har mina tankar mer och mer börjat kretsa kring tillväxt. Jag har noterat att vi inom nämnda område inte begränsar tillväxt, snarare ökar tillväxten av fler och nyare kemikalier. Detta ger mig ett visst obehag för när jag som konsument strävar efter ett toalettskåp med så få naturliga produkter som bara är möjligt, med så hög andel äkta innehåll som bara går, så tycks industrin och certifieringsorganen sträva åt motsatt håll. Det borde ju rimligtvis vara tvärtemot – ju färre produkter och ju färre kemikalier desto mer åtråvärt, och gärna då även ekologiskt. Så tänker jag.

Jag tänker att konsumenter som vill ha den där hudvårdsprodukten som är helt kladdfri, försvinner in i huden på ett nafs och som förblir oförändrad trots månader i toalettskåpet, är också de som ses som målgrupp av den ekoindustri som nu är på uppgång. Inget ont om någon, vi har alla olika förutsättningar i livet och allas val för ett fungerande liv ser naturligtvis olika ut. Men ur mitt perspektiv så ser saker och ting lite annorlunda ut.

Jag tycks befinna mig i periferin eftersom jag hellre väljer produkter med ett mer äkta innehåll. Och på grund av att jag är en petig konsument blir jag således tvungen att lusläsa etiketter för att kunna få det jag önskar för mina pengar. Under årens lopp har jag på så vis lärt mig att en produktcertifiering egentligen inte behöver betyda att produkten enbart innehåller det allra nödvändigaste (läs: mest naturliga).

Och mitt i allt detta anses det då att tillväxt är en nödvändighet. Därför blir jag så glad över att se att personer som t ex David Jonstad och Anders Wijkman driver tanken att ekonomisk tillväxt (kortsiktigt vinsttänk) inte är det bästa för planeten.

Själv skulle jag vilja se fler lokalproducerade produkter på ekohyllan och att vi använder färre hudvårdsprodukter överlag – att vi istället för att använda tio produkter eller fler bara använder ett par stycken. Helst så skulle jag ju vilja få bort de industriella bulkkemikalierna helt från ekohyllan och jag tänker också att det är värt att fundera på vårt köpbeteende i detta sammanhang. För hur bra rimmar det egentligen med en medveten livsstil samtidigt som man konsumerar hudvårdsprodukter i samma mängd som man alltid har gjort?